Måndag 16.3.98 presenterades ett Vatikandokument om förintelsen som förberetts i många år. Dokumentet heter "Vi minns. En reflexion över Shoahn" och är inte skrivet av påven utan av Vatikanens kommission för religiösa kontakter med judarna, som leds av den australiska kardinalen Edward Cassidy, som också leder Vatikanens arbete för kristen enhet.
Dokumentet fäster uppmärksamheten på beteenden hos kristna som underlättat nazismens judeförföljelser. Nazismens antisemitism har enligt dokumentet inte sina rötter i kristendomen, men bland de kristna fanns en annan judefientlighet som gjorde att en del kristna inte hjälpte de förföljda judarna.
Några av dokumentets huvudpunkter:
"Shoah var ett verk av en i grunden nyhednisk regim. Dess antisemitism hade sina rötter utanför Kristendomen och den tvekade inte att motarbeta kyrkan och förfölja dess medlemmar. Men man kan fråga sig om inte den nazistiska förföljelsen av judarna underlättades av antijudiska fördomar i vissa kristna hjärtan och sinnen. Gjorde kanske antijudiska känslor de kristna mindre känsliga eller rentav okänsliga för de förföljelser som nationalsocialismen riktade mot judarna när den kom till makten?"
En del kristna länder tvekade att ta emot de judar som flydde eller utvisades från Tredje riket, betonar dokumentet, som också påpekar att alla kristna inte hjälpte de förföljda judarna så som de borde ha gjort, och tillägger:
"Vi beklagar djupt felen och misslyckandena hos kyrkans söner och döttrar."
Men dokumentets kanske starkaste uttalanden är citat från påvens tal till deltagarna i Vatikanens symposium om kristen judefientlighet 31 oktober i fjol. Detta tal framstår därför som det viktigaste uttalandet i frågan från Vatikanen. I det talet sade påven att "I den kristna världen - jag säger inte i själva kyrkan - har det allt för länge cirkulerat felaktiga och orättvisa tolkningar av nyta testamentet beträffande det judiska folket vilket har närt känslor av fientlighet mot detta folk." Dokumentet påminner också om att påven den gången sade att en del kristnas andliga motstånd inte var sådant som man skulle ha väntat sig från efterföljare till Kristus.
Vad som är nytt i det bara 17 sidor långa dokumentet är en längre fotnot pm Pius XII. De senaste åren har man ibland hävdat att påven under andra världskriget Pius XII var medskyldig till förföljelserna eftersom han inte gjorde tillräckligt skarpa offentliga uttalanden. I en längre fotnot visar dokumenetet att omedelabrt efter kriget och fram till sin död 1958 tackades Pius XII av judiska organisationer för sina insatser för judarna under kriget. När han dog 1958 sade Golda Meir: "När vårt folk drabbades av martyrdöden, höjde påven sin röst för dess offer."
Dokumentet innehåller alltså inga större nyheter. Från andra vatikankonciliet på 1960-talet och framåt har den katolska kyrkan och den nuvarnade påven redan tagit så stora steg i förhållandet till judarna att ett nytt dokument inte kunde innheålla många överraskningar. Snarare är det väl på begäran från judiskt och israeliskt håll som Vatikanen velat göra ett sammanfattande offentligt uttalande, också inför ett eventuellt påvebesök i Israel. Påven har skrivit ett följebrev där han skriver: "Jag hoppas att dokumentet (...) skall bidra till att hela såren efter det förflutnas missförstånd och orättvisor. Måtte det göra så att minnet kan bidra till att skapa en framtid där Shoahns outsägliga orättfärdighet aldrig mer skall vara möjlig." Påven påpekar också att dokumentet ingår i den katolska kyrkans samvetsrannsakan inför jubelåret 2000.
OB/16.3.98