När dokumentet presenterades för pressen torsdag 23 juli förklarade troskongregationens prefekt kardinal Joseph Ratzinger att reglerna skall respektera och värna om minoriteterna. "Här är det inte fråga om praktiska disciplinfrågor, där man i sista hand måste fatta ett majoritetsbeslut. Vi talar om lärofrågor som rör sanningen. Majoritetsprincipen tar slut där sanningsprincipen börjar. Sanningen kan inte avgöras med majoritetsomröstning."
Reglerna gäller bara för herdabrev och andra deklarationer som görs i hela konferensens namn. En biskopskonferens har nämligen ofta en mängd olika kommittéer och kommissioner, som kan publicera sina dokument i kommitténs eget namn. Men sådana dokument har ingen bindande auktoritet, förklarade kardinal Ratzinger. Kommittéerna får inte uttala sig i hela biskopskonferensens namn. Deras uttalanden kan antas av hela konferensen med enhällig röst på ett plenarmöte: i praktiken har alltså varje enskild biskop vetorätt.
Som exempel nämnde kardinal Ratzinger ett dokument riktat till föräldrar till homosexuella barn, utgivet 1997 av de nordamerikanska biskoparnas äktenskapskommitté. Det var nog klokt av biskoparna att låta uttalandet först komma från en kommitte och inte från biskopskonferensen, för då skulle alla nordamerikanska katoliker varit tvungna att ta emot det i religiös lydnad." I form av ett kommittéuttalande kan det fungera som ett provisorium, en försöksverksamhet. På så sätt får både biskopar, teologer och vanliga katoliker tid på sig att komma överens.
Ratzinger betonade att biskopskonferenserna inte skall ta över de enskilda biskoparnas ansvar. De är ett hjälpredskap för samarbete mellan biskoparna, sade han, inte en ny struktur mellan biskoparna och påven.
Troskongregationens sekreterare kardinal Tarcisio Bertone förklarade att de nya reglerna gäller bland annat nationella katekeser och herdabrev om bioetik och sexualmoral. Är biskoparna inte enhälliga måste de här få Vatikanens godkännande.
Påven skriver att biskopskonferenserna är viktiga hjälpmedel men att de inte instiftats av Kristus på samma sätt som biskopsrollen. En biskopskonferens kan därför inte bestämma över en enskild biskop utan Vatikanens godkännande.
Vatikandokumentet efterlystes av en biskopssynod i Vatikanen 1985 som utvärderade de 20 år som då gått sedan konciliet avslutades 1965. Det har tagit många år att finslipa formuleringarna i det nya dokumentet om biskopskonferensernas roll. Kardinal Ratzinger berättar att han i flera år då och då gått upp till påven för att diskutera utkastet men att arbetet var så svårt att han till sist ville ge upp. Men påven insisterade på att dokumentet behövdes, sade han.
Biskop Anthony Pilla är ordförande för USA:s katolska biskopar. Han är glad över de nya reglerna och säger att de klargör frågor som har diskuterats i många år. "Det är uppmuntrande att vår nordamerikanska biskopskonferens väldigt ofta har varit helt enhällig i viktiga frågor," sade han i ett uttalande som offentliggjordes i Washington.
På presentationen av påvebrevet 23 juli betonade ärkebiskopen av Prag kardinal Miloslav Vlk, ordförande för de europeiska biskoparna, att biskopskonferenserna inte skall vara byråkratiska institutioner utan snarare en andlig gemenskap av biskopar:
"Det räcker inte att se biskopskonferenserna som ställen där man utbyter åsikter, rådfrågar varandra, som arbetsgrupper. De är först och främst en stark gemenskap där man verkligen upplever den Uppståndnes närvaro, där man kan känna den Heliga Andens närvaro. Detta är biskopskonferensernas främsta effektiva bidrag till världskyrkans enhet. Men jag tror att denna dimension till stor del återstår att upptäcka. Våra biskopskonferenser måste ännu ta många steg för att bli platser av liv, handling och gester, i stället för av papper, byråkrati och intiativ."
Brevet på engelska
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB