Bland de mest djupgående förändringarna i den katolska kyrkans livvstil under andra halvan av 1900-talet finns den viktiga roll som lekmannarörelserna spelar. I ett sekulariserat samhälle där den enskilde kristne inte får något stöd för sin tro och sin livsstil speler det en stor roll för många människor att få träffa andra likasinnade, dela med sig av erfarenheter och engagera sig tillsammans i olika frågor. Förra veckan samlades över 100 kardinaler och biskopar från 50 länder i Vatikanen för att diskutera detta nya fenomen. Från Norden kom biskopen i Trondheim Georg Müller, som påpekade att lekmannarörelserna, eller «bevegelserna» som det heter på norska, inte är särskilt stora i Norge.
I de nordiska länderna är den katolska kyrkan i minoritetsställning, vilket gör att de vanliga katolska församlingarna ofta kan spela den gemenskapssfrämjande roll som lekmannarörelserna har i katolska länder.
Bland viktiga rörelser kan man nämna focolari, den neokatekumenala rörelsen och Sant'Egidio. Men dessa rörelsers styrka är också deras svaghet, om medlemmarna engagerar sig i sin egen rörelse i stället för i den vanliga församlingen. Så riskerar rörelserna att bli en parallellkyrka. Därför är det viktigt att de verkar i samförstånd med biskoparna, som leder den vanliga kyrkans andliga liv och praktiska verksamhet i varje stift.
Samtidigt är den nuvarande påven mån om att betona att växtkraften och energin i lekmannarörelserna kommer från Gud själv genom hans Ande. Därför måste biskoparna akta sig för att kväva eller släcka den eld som tänts av den heliga Anden. I ett budskap till de församlade biskoparna skriver Johannes Paulus II att «deras främsta uppgift är att öppna hjärtats och hjärnans ögon för att känna igen de olika formerna av Andens närvaro i Kyrkan, pröva dem och leda dem till enhet i sanning och kärlek.»
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/99-06-21