38 kardinaler, 120 biskopar och ett sjuttiotal präster från hela Europa stod kring högaltaret i Peterskyrkan på fredagsförmiddagen tillsammans med Johannes Paulus II. Mässan inledde ett stormöte för Europas biskopar där de skall utbyta erfarenheter och förhoppningar tio år efter kommunismens sammanbrott i Östeuropa och knappt tre månader före det tredje kristna årtusendet. Synoden hålls bara åtta år efter den förra Europasynoden, som hölls 1991 i en helt annan atmosfär. Stämingen i Europa har fördystrats: ytlig optimism har på många håll fått vika för förtvivlan. Under öppningsmässan såg påven tillbaka på de senaste årens utveckling och på Europas lidande under hela 1900-talet. 1999 års Europa håller på att förlora hoppet, och det är just hoppet som biskopssynoden i Vatikanen vill bjuda Europa på:
"Med synodmötet vill Herren ge hopp åt de kristna mellan Atlanten och Uralbergen," sade påven. "Gud med oss, Emmanuel, har korsfästs i koncentrationsläger och Gulag, han har lidit under bombardemang, i skyttegravar och överallt där människor har förödmjukats och förtryckts. Kristus har genomlidit sin passion i de många oskyldiga offren för blodiga krig och konflikter i Europa.
1989 rasade ideologiska barriärer och fredliga revolutioner genomfördes," fortsatte påven. "Den entusiasm som väcktes tycks idag hastigt ha släckts av politisk och ekonomisk egoism. Många människor i Europa säger idag som de bägge lärjungarna på vägen till Emmaus: "Vi hoppades..." (Lk 24:21). Kyrkan känner plikten att åter föra ut det budskap om hopp som hon fått av Gud och upprepar med denna synod: ""Herren din Gud i din mitt är en mäktig frälsare!" (Vish 3:17). Hon bjuder in till hopp, men inte utifrån en utopisk ideologi, som de som under de senaste två århundradena har trampat på de svagastes rättigheter.
Du det tredje millenniets Europa," utropade till sist Johannes Paulus II, "kyrkan visar dig på Kristus, den ende förmedlaren av frälsning igår, idag och alltid (jfr Heb 13:8). Hon visar dig på Kristus inte bara med ord utan framför allt med helighetens vittnesbörd. Därför har jag idag glädjen att utropa tre nya skyddshelgon för Europa (...) Alla tre visar på en förening av kontemplation och handling. Deras liv och verk vittnar om kraften hos den uppståndne Kristus som lever i sin kyrka. "
Just frågan om hopp eller hopplöshet i Europa står högt upp på biskoparans dagordning. "Den första europasynoden hölls i en känsla av eufori över att Östeuropa just hade återvunnit sin frihet. Idag är denna ytliga eufori över, men hoppet finns kvar", sade kardinal Schotte, som leder synodförberedelserna i Vatikanen, när han presenterade den nya syndoen för pressen torsdag 30 september.
Kardinal Paul Poupard, som leder Vatikanes kulturråd, är en av synodens ordföranden. Han säger till Vatikanradion: "För tio år sedan, när Berlinmuren rasade och det sovjetiska imperiet upplöstes, levde i vi alla i stor eufori. Idag upplever vi en stark pessimism. Många begick misstaget att sätta sina förhoppningar bara till människorna. Synoden är ett bra tillfälle att tillsammans, från öst, väst och mitten, bli medvetena om trons framtid och om själva Europas framtid. Vi behöver alla varandra. Nu måste vi återfinna förtroendet, inte bara för människor utan framför allt för Kristus, som kan bli källa till en ny kultur för Europa. Det gäller ekonomi, politik, kultur, konst och kommunikation. Vi får aldrig glömma att vi kommer från Gud och att vi återvänder till honom. Bara så kan enskilda, familjer, församlingar och samhällen få ny kraft, för man kan inte uträtta något stort utan hopp."
Trots att bara några få år har gått sedan förra Eruopapsyndopen har biskoparna höga förväntningar och bestämda åsikter. Medan normalt bara omkring 30% av biskoparna brukar svara på de frågeformulär som sänds ut inför synoderna, så har nämligen nästan 71% svarat denna gång. Å andra sidan tycks Europas biskoipar vara mer angeälgna om synoden än de som arbetar i kurian i Rom: där var det bara 36% som svarade. Det är utifrån denna rika skörd av svar som arbetsdokumentet Instrumentum laboris har formulerats. De ämnen som dominerar har föga med politiska och sociala frågor att göra. Det är tron som står i förgrunden.
Detta är den femtonde biskopssynoden sedan Johannes Paulus II blev påve 1978. Bara fyra hölls under Paulus VI, som instiftade synoden. Egentligen borde man säga att biskopssynoden har sammanträtt fjorton gånger, för biskopssynoden är en stående organisation för världens biskopars stormöten med varandra och med påven. Det andra vatikankonciliet 1962-1965 efterlyste större kollegialitet, alltså jämlikt samarbete, mellan påven och världens biskopar, och bad påven att återuprätta biskopssynoden, som var ett vanligt mötessätt i den tidiga kristna kyrkan. Paulus VI inrättade den men bara i rådgivande form. Biskoparna kan alltså inte fatta några beslut utan bara ge råd åt påven. Kardinal Schotte tycker de fungerar bra som de gör: "Ingenting bör förändras i jämvikten mellan kollegialiteet och påvens primat. Synoden har blivit en verklig och fungerande del av kyrkans liv. Det är svårt att omedelbart utvärdera dessa mötens genomslagskraft, men jag är övertygad om att synoderna tjäner det syfte för vilket de inrättades," sade han under presentationen av synoden.
Synodmötena är ett slags kongress: under några veckor omväxlar plenarmöten med längre översikter och kortare inlägg med mindre diskussionsgrupper där olika språk talas. För första gången blir det ingen latinsk språkgrupp. "Tidigare har vi märkt att i den latinska gruppen talades det italienska, och sedan kom de till mig och sade `du kan väl översätta till latin'", avslöjade kardinal Schotte. Däremot hölls synodens inledande översiktstal på latin av Madrids ärkebiskop kardinal Antonio Maria Rouco Varela.
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/99-10-02