«Påven Johannes XXIII gjorde ett djupt intryck på världen genom sitt vänliga ansikte som utstrålade hans särpräglade godhet», berättade Johannes Paulus II och förklarade att det inte var någon slump att den «snälle påven» Johannes XXIII blev helgon tillsammans med 1800-talspåven Pius IX, den siste påven med världslig makt, som många uppfattar som raka motsatsen och ett slags symbol för ärkekonservativa krafter i katolska kyrkan. «Gud har velat att saligförklaringen förenade dessa bägge påvar som levde i helt olika historiska sammanhang men som trots allt har mycket gemensamt både mänskligt och andligt,» sade påven, och påpekade: «Det är väl känt att Johannes XXIII beundrade Pius IX och hoppades att han skulle saligförklaras. Under en reträtt 1959 skrev han i sin dagbok: `Jag tänker alltid på Pius IX. Jag skulle vilja efterlikna hans självuppoffring och jag skulle vilja vara värdig att fira hans kanonisering`».
Den nuvarande påven påminde om att Johannes XXIII hade en charm och enkelhet som överraskade samtiden och gav hela kyrkan en ny stil. «Alla minns Johannes XXIII som ett leende ansikte och två utsträckta armar som omfamnar hela världen. Många människor blev tagna av hans enkelhet tillsammans med hans stora livserfarenhet. Han förkunnade inte någon ny lära men kom med en ny stil i tal och handling och med en ny charm i mötet med både vanliga människor och med världens ledare. Det var i denna andra som han sammankallade det andra Vatikankonciliet. Så slog han upp en ny sida i kyrkans historia.»
«De kristna kände sig kallade att förkunna evangeliet med förnyat hopp och att vara mer uppmärksamma på tidens `tecken'. Konciliet var verkligen en profetisk intuition hos denne åldrade påve, som trots alla svårigheter inledde en ny tid av hopp för de kristna och för världen,» sade Johannes Paulus II.
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/00-09-04