På söndag kanoniserar påven 120 kinesiska martyrer som dödades mellan 1600-talet och början av 1900-talet. Samma dag firas årsdagen av utropandet av folkrepubliken Kina 1949. Regeringen i Peking uppfattar kanonisering som en provokation och hävdar att de personer som helgonförklaras var fiender till Kina, tjuvar och våldtäktsmän. Vatikanen och Kina har inga diplomatiska förbindelser och det är svårt för Vatikanen att sprida korrekt information till Kinas över tio miljoner katoliker. Den enda direkta länken är det kinesiska programmet på Vatikanradion, som spelar en viktig roll för gemenskapen mellan Kinas katoliker och världskyrkan.
De 120 kinesiska martyrer som kanoniseras söndag 1 oktober levde under en period som omfattar omkring tre århundraden, från början av 1600-talet till början av 1900-talet. Men mötet mellan Kina och kristendomen går mycket längre tillbaka i tiden. Man kan urskilja fyra viktiga möten mellan Kina och kristendomen från 600-talet och framåt.
Munkar från den nestorianska kyrkan i Mellanöstern grundade kloster och kyrkor i Kina redan år 635 med från kejsaren. Men taoister och konfucianer blev oroliga över buddismens framgång i Kina och övertalade kejsaren år 845 att förbjuda alla utländska religioner. De nestorianska munkarna flydde till Centralasien. Några få stannade kvar i Kina men nämns aldrig mer av källorna.
Det andra mötet ägde rum på 1200-talet. Då erövrades Kina av mongoliska krigare. För att styra ett asiatiskt imperium med olika folk och kulturer omgav de sig med rådgivare som tillhör olika religioner, också kristna. Påven sänder den franciskaner och dominikaner till khanens hov och utnämner 1307 en ärkebiskop av Peking. Det rapporteras om dop av tusentals kristna. Men när Mingdynastin tillträder försvinner de kristna från Kinas historia för andra gången.
Tredje gången var det jesuiternas tur. Matteo Ricci och hans medbröder försökte på 1600-talet skapa ett möte mellan kristendomen och den kinesiska kulturen. De prövar på att leva både som buddistmunkar och som konfucianska lärda och blev hovastronomer i Peking. Både vid hovet och i staden Peking omvände sig många till kristendomen. På 1700-talet fanns det över 100.000 kristna i Peking. Men 1715 och 1742 förbjöd påven katolikerna att delta i konfucianska riter. Konfucianerna uppfattade de kristna som konspiratörer och kejsarna förbjöd all fortsatt evangelisation.
Ett fjärde möte mellan Kina och kristendomen ägde rum på 1800-talet. Efter det så kallade opiumkriget tilltvingade sig kolonialmakterna tillstånd för kristna missionärer att evangelisera. Det var inte bra för missionärernas rykte. De kom att uppfattas som ickekinesiska och som imperialismens hantlangare, trots at de flesta katolska och protestantiska missionärer levde med de fattiga och bland bönderna. Trots ansträngningarna förknippades kristendomen med kolonialmakterna. Under Boxarupproret 1900 dödades omkring 30.000 katoliker. 86 av dessa kanoniseras 1 oktober.
1 oktober 1949 utropades den kinesiska folkrepubliken Kina som från Stalin lånade avsikten att helt utplåna religionen. Katolikerna misstänktes för landsförräderi genom bandet till påven och Vatikanen. Mellan 1949 till 1979 dödades många katoliker. Därefter beslöt partiet att inte utplåna religionen utan nöjer sig med att kontrollera den. Buddister, taoister, protestanter, katoliker och muslimer delas i "officiella samfund" som kontrolleras av regeringen och "underjordiska grupper" som inte accepterar statlig kontroll. Efter årtionden av förföljelser är Kinas katoliker idag över tio miljoner, mer än tre gånger så många som 1949. En del bedömare menar att regeringen i Peking idag fruktar den "officiella" kyrkan mest av allt. Partiet håller på att förlora kontrollen över dess präster och biskopar och deras kontakter med påven och Vatikanen. Förtrycket fortsätter, men mycket pekar på att ett femte möte mellan Kina och kristendomen är på väg.
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/00-09-30